Värme, omtanke och trygghet är det hemtjänsten i Karlstad säger sig vilja förmedla. Det har de tyvärr inte lyckats speciellt bra med under de senaste åren när det gäller min gamla mamma.

Kära mor har en del funktionsnedsättningar efter en hjärnskada men bara man tar hänsyn till hennes förutsättningar och behov är det väldigt lätt att hjälpa henne. Struntar man däremot medvetet i det så orsakar man henne smärta.

Hur man ska agera borde vara ett ganska lätt val kan man tycka. Men, det tycker tyvärr inte hemtjänsten i Karlstad.

Själv hade jag lagt mig för att sova men fick hoppa upp igen efter en kort stund när mamma satt och skrek av smärta på sängkanten. Klockan 02.00, efter tre timmars jobb med mamma, kunde jag äntligen släcka för natten. Fem timmar senare skulle jag upp igen. Prima liv med hemtjänsten i Karlstad.

Kramperna som mamma får är inget ovanligt. De kommer av och till. Ibland sker det en gång i veckan. Ibland mer sällan. Exakt vad det beror på verkar vara lite oklart men efter en hjärnblödning fungerar inte hjärnans impulser till kroppen riktigt som de ska och det leder till spasticitet/muskelkramper. I min mors fall kan det leda till kraftig smärta.

Det här känner hemtjänsten till eftersom mamma har haft det så här i alla år efter den hjärnblödning som hon drabbades av 2007. Men ändå gör de inget.

Det hela verkar hänga på att hemtjänstpersonalen aldrig har fått några direkta instruktioner om att de ska kontrollera om mamma har problem med kramper när de gör sina hembesök.

Till saken hör att när mamma har det som jobbigast och det gör som mest ont så låser hon sig. Hon går helt enkelt in i sin smärta och har svårt att berätta om sina problem. Dessutom så har hon stark expressiv afasi och kan inte ens när hon mår bra prata i särskilt stor utsträckning.

Det här kräver att man frågar mamma konkreta frågor om hur hon mår och är uppmärksam på hur hon sitter och ser ut att må i största allmänhet.

När hemtjänstpersonalen kom satt mamma på sängkanten och hade ont i armen men just då så sade hon inget. Även smärtor kommer och går i olika grad.

Personalen frågade aldrig mamma om hon mådde bra eller om hon hade ont i armen eller benet. Det enda de frågade var om de skulle byta blöjan. Mamma mumlade omtöcknad ”ja” så det gjorde de. Sedan sade personalen godnatt och gick sin väg.

Några minuter senare satt mamma upp igen på sängkanten och skrek rakt ut av smärta.

Så kan det gå.

Mamma skrek och protesterade mot hur personalen ville hjälpa henne eller hur de inte ville göra. Dagen innan hade allt varit lugnt eftersom den personal som då var hemma hos mamma visste vad som skulle göras och hur mamma ville ha det gjort.

Den nya personalen saknar helt kunskap om både vad som ska göras och hur. Det är till och med så att de vägrar att göra vissa saker på det vis som mamma vill ha det gjort.

Ta en sån sak som ett toalettbesök. När personalen hjälper mamma att flytta sig från rullstolen till toaletten så vill hon att det görs på ett visst sätt men det fixar inte hemtjänstpersonalen. De är så valhänta att jag har börjat undra om de alls har jobbat med äldre människor med funktionsnedsättningar tidigare.

Ohygienskt
Dessutom så vägrar de att byta handskar vid ett toalettbesök. De handskar som de använder för att ta hand om en nedkissad blöja, samma handskar använder de sedan under hela besöket hemma hos mamma. ”Det har vi fått direktiv om” säger personalen när jag undrar varför de inte tar ett par nya handskar efter ett blöjbyte. Mamma själv blir jätteirriterad.

Personalen blir själva ett funktionshinder för A i och med att de vare sig lyssnar på henne eller har kunskap om hennes situation och önskemål. Då blir det väldigt jobbigt för A att få hjälp av dem. Hon blir spänd i sin svaga högra sida och får väldigt ont i framförallt handleden och blir så trött av smärtan och muskelspänningen att hon bara blir liggande i sängen hela dagen.

Stressade
Därtill så försökte de både på onsdagen och torsdagen att fysiskt tvinga mamma att sluta duscha. Redan när A bara hade varit i duschen i fem minuter frågade personalen om hon inte var klar. ”Nej” svarade mamma. Då tog de helt enkelt duschhandtaget från henne och tänkte stänga av vattnet. A blev så klart jättearg och skrek förtvivlat ”Nej!!!” i protest. Mamma kämpade för att få tillbaka duschhandtaget och råkade då vifta till en av hemtjänstpersonalen.

”Hon slog mig!” utbrast då personalen utan en tanke på att det kunde vara hon själv som hade orsakat det hela.

Först tänkte personalen överge mamma naken och hjälplös i badrummet men efter det att jag hade sagt till dem så lät de mamma duscha färdigt. Sedan var de så stressade vid påklädningen att mamma fick spader. A är väldigt stresskänslig och låser sig helt när hon blir för pressad. Till slut sade jag åt personalen att de kunde gå och att jag skulle hjälpa mamma.

De lämnade henne med byxorna om vaden i duschstolen. Jag fick hjälpa henne med kläderna och en ny blöja. Sedan fixade vi frukost tillsammans.

Om det inte vore för min rygg skulle jag be hemtjänsten att fara och flyga. Det är inte människovärdigt att behandla en människa på det här viset. I synnerhet inte en värnlös äldre kvinna med omfattande funktionsnedsättningar.

Okunniga
Av någon anledning så har den nya personalen fått instruktioner av sin chef om att de inte ska läsa på om A:s behov och förutsättningar innan besöken.

Under två och ett halvt år som mamma har haft hemtjänst är det många saker som inte har fungerat men det har aldrig varit tal om att personalen medvetet skulle ignorerar kunskap om mamma eller instruktioner från hennes logoped. Det har heller aldrig varit tal om att fysiskt stoppa mamma från att duscha 15 minuter. Inte heller har personalen någonsin tidigare vägrat att byta handskar vid toalettbesöken.

Det är som om Karlstads kommun gick in med liv och lust för att verkligen göra livet så eländigt som möjligt för mamma och mig.

Det finns väldigt detaljerad dokumentation om vad mamma brukar vilja ha hjälp med vid olika besök och hur hon vill att hjälpen ska ges. Det finns dessutom väldigt bra instruktioner från A:s logoped som förklarar vad man bör tänka på för att kommunicera med mamma, eftersom hon själv har så svårt att prata och skriva.

Men, de instruktionerna har hemtjänstchefen förbjudit sin personal att läsa.

Hur kan man ens komma på tanken?

Indragen sjukgymnastik
Som grädde på moset har hemtjänsten beslutat att den nya personalen inte ska hjälpa mamma med den sjukgymnastik som hon har haft i drygt två år. Sjukgymnastiken är helt enkelt indragen.

Mamma har problem varje dag med muskelkramper i höger sida av kroppen. Det är en effekt av den hjärnskada som hon fick i samband med sin hjärnblödning. Hon får medicin mot kramperna, eller spasticiteten som det också kallas, och det hjälper – men bara delvis. För att kunna somna på kvällen och slippa att ligga i timmar med kramper och smärta behöver hon få hjälp att göra ben- och armgymnastik, men den sjukgymnastiken har man nu dragit in.

Förklaringen? Hemtjänstchefen tycker att de nuvarande instruktionerna är gamla och behöver förnyas. Men i stället för att börja med nya instruktioner så börjar man med att ta bort de gamla. I väntan på nya instruktioner så får A helt enkelt dras med sin smärta och sina spända muskler eftersom den nya hemtjänstpersonalen inte får ge henne någon sjukgymnastik.

Hur tänker man då?

I dag var en sådan dag. Klockan 13 kom hemtjänsten hem till min mamma för att hjälpa henne med lunch och på toaletten. Då låg mamma till sängs och hade kraftig smärta i framför allt höger handled och arm. Så hade det varit i ungefär en timme. Vad gjorde då hemtjänstpersonalen? Ingenting. Märkte de inte att mamma var spänd?

Vid 15-besöket och 17-besöket hände samma sak. Ingenting.

När personalen var hemma hos A på eftermiddagen så var det i vart fall tydligt för dem att mamma var spänd men ändå gjorde de inget för att hjälpa henne.

-Har det hänt nåt när du är så spänd? Du får försöka vara avslappnad, säger en av tjejerna från hemtjänsten till mamma när de var hemma hos henne kl 15, men hon gör själv ingen insats för att hjälpa A.

När personalen har hjälpt mamma att ta fram lite kaffebröd är de klara med besöket.

-Hoppas att det blir bättre med armen sen, säger en av tjejerna hurtfriskt innan personalen går.

När hemtjänsten kommer kl 17 är mamma fortfarande stel i höger sida, men hon får inte någon hjälp av personalen nu heller. Först nu kommer A ihåg att borsta tänderna. Tidigare under dagen har hon varit så trött och spänd att hon helt enkelt har glömt bort det och personalen påminde henne aldrig. Efter toalettbesöket hjälper personalen mamma med middagen och sedan går de.

Mamma är så spänd i höger ben att det studsar mot fotplattan på rullstolen och så fort hon har ätit färdigt går hon och lägger sig. A är trött och spänd precis som hon har varit sedan kl 12 i dag. Sex timmar har gått och hemtjänstpersonalen har inte hjälpt mamma en enda gång under den tiden. Smärtan har hon helt enkelt fått leva med.

Nu hjälper jag själv A att göra lite bengymnastik. Sedan sträcker jag ut höger arm och handled. Det gör att mamma slappnar av. För första gången på sex timmar. Det hela tog cirka tio minuter.

Jag har många gånger försökt att förstå varför inte hemtjänsten hjälper mamma ordentligt, utifrån hennes behov och förutsättningar, men jag kan för mitt liv inte förstå.

Mamma själv är så uppslukad av smärtan och spänningarna i kroppen att hon inte kommer sig för att be om hjälp.

Det här handlar inte om tid eller pengar som man lätt skulle kunna tro. Personalen kommer hem till mamma flera gånger om dagen och stannar tills hon har fått hjälp med det som är bestämt. Att ge mamma den sjukgymnastik som hon behöver när hon har blivit så här spänd tar inte heller lång tid. Tio minuter, och sedan mår hon mycket bättre.

Problemet är helt enkelt att ingen inom hemtjänsten har bestämt att mamma ska få hjälp med sjukgymnastik när hon behöver det. Varför inte? Ingen aning.

Jag vet bara att Karlstads kommun inte tar ansvar för mamma och att jag därför inte kan lämna henne ensam med hemtjänsten. Om inte jag hjälper henne så får hon ingen hjälp alls och blir liggande med sin smärta. Det här är inte god vård och omsorg i enlighet med socialtjänstlagen.

Det blir mycket långa dagar, veckor och månader utan egentlig möjlighet till vila.

Att vara anhörig i ”solstaden” Karlstad är verkligen ingen dans på rosor. Snarast en tung marsch i solens skugga.

Sagt och gjort. Hemtjänstpersonalen hjälpte mamma att komma ut och att byta till den elektriska rullstol som hon använder när hon är utomhus.

Ungefär 40 minuter senare möter jag mamma och personalen på garageuppfarten när jag själv är på väg ut. Mamma ser inte alls glad ut. Tyvärtom så verkar hon vara nedstämd, nervös, spänd och trött.

-Det hände en olycka i affären, säger den ena av tjejerna från hemtjänsten. Hon berättar att det var mycket folk så A blev stressad och körde på ett tidningsställ vid kassan och fastnade.

Jaha. Men om personalen hade hjälpt mamma att ta sig fram i affären, om det nu var mycket folk där, så hade det aldrig skett någon olycka. Mamma kör själv sin elrullstol men hon behöver få hjälp i trånga utrymmen eller på platser där det är mycket människor. Så varför hjälpte inte personalen henne?

När sedan personalen står där på garageuppfarten och ska hjälpa mamma att flytta sig från elrullstolen till den manuella rullstolen så fastnar hon med sin högra fot under fotstödet på elrullstolen. Personalen hade inte sett till att A:s fot var rätt placerad vid förflyttningen så foten kläms fast.

Personalen har uppenbarligen ingen aning om hur elrullstolen fungerar så de lossar inte på fotstödet utan försöker i stället att lirka ut den fastklämda foten, med risk för att den skadas. Till slut får de loss foten. Den verkar inte ha skadats men det är mera tur än på grund av säker hantering.

Jag försöker prata lite med mamma eftersom jag själv är på väg ut, men hon är så nervös och trött att hon bara vill komma in i huset så att hon kan lägga sig och vila.

Passiv personal
Senare samma dag pratar jag med en kassörska på Konsum om vad som hände och får då höra att hemtjänstpersonalen hade stått helt handfallna ”i flera minuter” när mamma körde på tidningsstället. Eftersom ingen hjälpte henne blev A rädd. En okänd man fick hjälpa henne att backa bort från hyllan med tidningsstället. Då var mamma så rädd och ledsen att hon bara ville ta sig ut ur butiken så fort som möjligt, och i brådskan körde hon då på entrédörren och det ena fotstödet gick sönder.

Inte ens då gjorde personalen något enligt kassörskan.

Det var för att leta efter delar till fotstödet som jag hade begett mig till Konsumbutiken. Hemtjänstpersonalen hade inte sett efter om något hade trillat av rullstolen trots att de såg att fotstödet var trasigt. De hade inte ens brydde sig om att kontakta hjälpmedelscentralen för att få hjälp med den trasiga rullstolen. I stället hade de bara visat mig att fotstödet hade gått sönder när de kom tillbaka hem till mamma. Som om det vore mitt ansvar att sköta mammas rullstol.

Så här ska det inte behöva vara. Min mor ska kunna ta promenader med hemtjänstpersonalen utan att det sker olyckor. Personalen de ska ha sådan kunskap att de kan hjälpa min mamma om det händer olyckor men framförallt ska de kunna ha sådan framförhållning att de kan hjälpa henne att förebygga olyckor. Men, då måste kommunen ge sin personal utbildning om ledsagning och om hur brukarnas hjälpmedel fungerar.

Ingen åtgärd
I maj anmälde jag den här frågan i ett mejl till kommunens tillsynschef Christina Millner eftersom inte heller den dåvarande hemtjänstgruppen hade fått någon utbildning i ledsagning eller om mammas rullstol. En kopia av brevet gick till enhetschefen Jill Mattsson, verksamhetschefen Per-Olov Johansson och biståndsbedömmaren Martina Sundler. Det ledde inte till någon som helst åtgärd. Zip, nada, rien. Ingenting gjordes åt saken.

Självklart (obs! ironi) gjordes inte någon lex Sarah-anmälan då och inte heller nu i oktober när A kraschade två gånger med sin rullstol inom loppet av några minuter.

Hemtjänstpersonalen saknar fortfarande utbildning i ledsagning och kunskap om min mors elrullstol samt hur förflyttningar till och från den ska göras för att vara säkra.

Efter olyckan den 7 oktober i Konsumbutiken har mamma inte velat gå ut och gå med personalen. Om jag inte går ut med henne så föredrar hon att stanna inne.

Överraskad någon?

Beslutet kommer efter en polisanmälan som jag gjorde mot Mattsson i juni för framkallande av fara för annan och vållande till kroppsskada samt tjänstefel.

Anmälan handlar framförallt om en fallolycka som mamma råkade ut för i våras. Hemtjänstpersonalen hade under flera månader låtit bli att pumpa däcken på hennes rullstol, trots påstötningar från min sida både till personal och enhetschef, vilket ledde till att bromsarna inte fungerade. När så mamma tog tag i rullstolen för att gå upp ur sängen åkte rullstolen i väg och hon föll i golvet.

Som tur var skadades mamma inte allvarligt, men hon kunde lika gärna ha brutit nacken.

Eftersom A bara har en fungerande arm och dessutom har nedsatta reflexer så blir det mycket svårt för henne att dämpa ett fall. Men hon hade tur i oturen. Den gången.

Rullstolen sköts inte
Den hemtjänstgrupp som Jill Mattsson ansvarar för tog över ansvaret för omsorgen av mamma sommaren 2009 i samband med en omorganisation av hemtjänsten i Karlstads kommun.

Jag kom överens med Jill Mattsson om att däcken på rullstolen skulle pumpas varje vecka och att den skulle rengöras varannan vecka i samband med städningen i hemmet, men det skedde aldrig. Rullstolen blev vare sig rengjord eller fick däcken pumpade.

Opumpade däck

Den första gången hemtjänstpersonalen pumpade däcken på mammas rullstol var två dagar efter fallolyckan den 12 april och det skedde bara för att jag tjatade på dem och skällde ut deras chef. Men sedan hände ingenting.

När mamma föll slog hon sig dels i handen och dels i höger sida av överkroppen men hon kunde lika gärna ha brutit nacken eller ha fått andra allvarliga frakturer. Efter fallet led mamma under flera veckor av smärtor i höger sida av bröstkorgen samt kraftiga smärtor i höger handled men trots det gör enhetschefen ingenting.

Epilepsilarmen
I den polisanmälan som jag lämnade in tog jag även upp att personalen aldrig har fått någon utbildning i hur de ska sköta de epilepsilarm som mamma har i sin bostad. Larmen ska kontrolleras regelbundet, varje vecka enligt tillverkan, för att man ska vara säker på att de fungerar som de ska.

Om mamma får ett epilepsianfall som inte går över av sig självt, och om larmen inte fungerar, är det stor risk att hon endera dör eller får allvarliga hjärnskador. Det här tog jag upp med hemtjänstchefen Jill Mattson redan hösten 2009 men trots det har hon inte gjort något åt den saken heller. Därför tog jag även med det i polisanmälan.

Jag gjorde en första anmälan till polisen redan i april, samma dag som fallolyckan, men den lades ner då man ansåg att brott inte kunde styrkas. Förmodligen berodde det på att polisen som tog emot anmälan rubricerade fallolyckan som tjänstefel, vilket det inte var.

I slutet av juni gjorde jag därför en ny anmälan om framkallande av fara för annan samt vållande till kroppsskada.

Hemtjänstpersonalen har bytts ut sedan dess men det är fortfarande Jill Mattsson som chef för området. Trots fallolyckan i våras har personalen fortfarande nu i oktober månad inte fått några instruktioner om hur de ska sköta epilepsilarmen eller rullstolen. Fortfarande är det ingen som ser till att däcken pumpas regelbundet.

Jill Mattsson är väl medveten om problemen och riskerna men gör trots det inget. Det är grovt oaktsamt, anser jag.

Tjänstefel
Vid sidan av framkallande av fara och vållande till kroppsskada anmälde jag även Jill Mattsson för tjänstefel. Men tjänstefelet har inte med hjälpmedlen att göra utan det faktum att enhetschefen vägrar att lämna ut handlingar som jag har begärt att få ta del av.

Eftersom det har varit så mycket problem med hemtjänsten hemma hos mamma så begärde jag i vintras att få ta del av de riktlinjer och andra handlingar som reglerar hemtjänstpersonalens arbete.

Jag ville veta vilka krav kommunen ställer på utbildning av personal, så att deras insatser möter socialtjänstlagens krav på ”god kvalitet”. Jag ville även veta i vilka former ledsagning ska ges (hemtjänsten hade krävt att mamma skulle åka med färdtjänst trots att hon själv ville åka stadsbuss) och under vilka former städning ska ske.

Jill Mattsson svarade aldrig på mitt brev trots flera påstötningar. Så jag anmälde henne till slut för tjänstefel.

Om inte allmänheten (mamma, jag, och alla ni andra) får veta hur regelverken ser ut lokalt blir det fullständigt omöjligt att ha några egentliga synpunkter på hur hemtjänsten utför sitt jobb.

Efter tre månader har nu åklagarmyndigheten i Karlstad har beslutat att inleda en förundersökning mot Jill Mattsson och det ska onekligen bli intressant att se vad det leder till. Om det nu leder till något alls.

Inga åtgärder
När det gäller hemtjänsten hemma hos min mamma har jag väldigt lite hopp om att det sker några förändringar till det bättre. Jag meddelade verksamhetschef Per-Olov Johansson (Jill Mattssons chef) om polisanmälan mot henne i juni men det ledde inte till någon åtgärd.

Jag berättade för förvaltningsdirektör Gunilla Öberg (hon är chef för hela vård- och omsorgsförvaltningen i Karlstad) om polisanmälan för sju veckor sedan men det ledde inte heller till någon förändring vare sig när det gäller skötsel av rullstol, epilepsilarm eller utlämnande av handlingar.

Gunilla Öberg, Per-Olov Johansson och Jill Mattsson gav alla ett positivt första intryck när jag träffade dem. Därför blir det desto svårare för mig att förstå varför de inte ser till att min mor får en god och säker omvårdnad.

Men ingen gör något. Det står väldigt klart. Varför inte? Det har jag inte fått något svar på.

———–
Ps. NWT hade en större artikel häromdagen om internationella äldredagen. Där skriver man att man i Kil arbetar ”systematiskt för att förebygga fallskador”: http://nwt.se/kil/article779326.ece

Det låter ju onekligen jättebra. I Karlstad däremot pumpar man tydligen inte ens däcken på brukarnas rullstolar eller ser till att epilepsilarmen sköts som de ska.

Han avslutar med att det finns många skeptiker i samhället men att ”journalister, tv och tidningar kommer att rapportera om detta först när skeptikerna är i majoritet. Innan dess är det ingen som vill eller törs. Det är just nu journalistikens allvarligaste problem. Jasägarna är i majoritet”. Jag håller helt med Croneman.

Tyvärr stämmer det här i mammas fall också. Hemtjänstpersonalen säger ja och amen till allt som deras chefer beslutar oavsett om det är dåligt för brukarna eller dem själva. Det är som så ofta, det stora problemet är inte de få som gör illa. Problemet är alla de som tyst tillåter missförhållandena.

Det är helt enkelt för få människor som protesterar och därför blir det också väldigt få lex Sarah-anmälningar gjorda. Det är tyvärr inte för att vården och omvårdnaden är så fantastiskt bra.

När det gäller min mor har hon exempelvis många gånger fått vänta länge på att få hjälp efter det att hon har larmat hemtjänsten via sitt trygghetslarm. Det har gjort att hon känner sig otrygg och numera drar sig för att be om hjälp, men trots det gör ingen i personalen någon lex Sarah-anmälan. Inte ens när mamma får kramper och smärtor på grund av stress och otrygghet görs något åt saken.

Att besök eller andra saker som leder till otrygghet och osäkerhet hos brukarna ska anmälas råder det ingen tvekan om, men det görs alltför sällan.

I september gjorde en annan hemtjänstgrupp i Karlstad just en sådan anmälan, rapporterar VF.

I det fallet hade personalen enligt tidningen inte utfört alla de uppdrag som biståndsbedömningen säger att vårdtagaren hade rätt till. Personalen hade dessutom vid några tillfällen varit väldigt försenade vilket hade lett till ”otrygghet och frustration hos vårdtagaren”.

Det sker många sådana händelser varje år hos olika brukare i alla kommuner, inte bara i Karlstad. Det resulterar däremot tyvärr sällan i några lex Sarah-anmälningar.

Varför det är så kan man ju fråga sig. Är det för att personalen saknar kunskap om anmälningsskyldigheten eller för att de inte vågar lämna in en anmälan på grund av oro för represaljer från arbetsgivarna? Förmodligen är det en kombination av okunskap och osäkerhet.

Men tyvärr så förs det ju ingen som helst diskussion om hur man ska komma tillrätta med det här och öka säkerheten för brukarna, de mest sårbara och värnlösa i samhället.

Fackförbund som Kommunal skulle ju kunna göra en stor insats på det här området men av någon anledning tiger de också still.

Det här kanske inte är någon nyhet för de flesta men faktum är att medellivslängden skiljer sig ordentligt åt mellan olika delar av landet.

Halland har högst medellivslängd i landet och i det länet har man även varit framgångsrik i att ge smärtlindring till obotligt sjuka.

I Värmland ska man tydligen inte bo om man vill bli riktigt gammal. Frödings och Selma Lagerlöfs hembyggd hamnar på 17:e plats i Sverige när det gäller medellivslängden, eller om man så vill femma från botten.

När det gäller överlevnad vid exempelvis tjocktarmscancer, som är en av de vanligaste cancerformerna, hamnar Värmland på sista plats med 52 procents överlevnad. Bäst lyckas man i Västmanland med 69 procent.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/var-du-bor-avgor-vilken-sorts-vard-du-far_5040031.svd

Mamma verkar för den delen inte speciellt intresserad av att få hjälp eftersom hon inte har så stort förtroende för personalen. Dagen före midsommar var jag tvungen att vara borta större delen av dagen och eftersom det var extremt varmt och solig ute meddelade jag hemtjänsten att mamma skulle ta ut tre timmars ledsagning den dagen.

Därefter fick jag besked från hemtjänstpersonalen att Anna och Greta (påhittade namn) skulle hjälpa mamma. Sagt och gjort. Jag åkte bort över dagen men när jag kom hem på kvällen hade mamma inte varit ute alls. Hon ville inte få hjälp av Greta och valde därför att hellre sitta inne hela dagen.

Att Greta inte fungerar bra med mamma har jag tagit upp flera gånger med enhetschefen eftersom Greta är en av de personer som inte kommunicerar bra med mamma. Greta kommer hem till min mor säger ”Hej A, ska vi gå på toaletten” och sedan sägs inte mycket mer under det besöket förutom korta frågor om blöjan sitter bra eller om A ska ha mer kakor.  Så skapar man inte en bra relation.

Samtalen med enhetschefen ger dock inga resultat eftersom jag enligt henne ”inte bestämmer över personalen”. Så är det ju förvisso men samtidigt ska kommunen ta hänsyn till synpunkter från anhöriga som vårdar äldre med funktionsnedsättningar. Ledningsrätten verkar dock alltid gå före socialtjänstlagen och brukarens behov av god vård och omsorg.

Trots att ledsagningen inför midsommar misslyckades är det ingen som har tagit upp det med mig. Inte heller är det någon som har pratat med mamma om saken. Både Greta och Anna har varit hos mamma flera gånger sedan dess men ingen säger något. Ingen försöker ens att prata med oss om ledsagningen.

Varför är det alltid jag som anhörig som ska ha huvudansvaret för att min mor får god vård och omsorg?

Det är fantastiskt skönt att veta om att hon kan få göra saker utan att jag måste vara med. Hon har fått rätt till ett eget liv helt enkelt.

Egentligen är det ju helt makabert att det ska ta två år att få igenom en så grundläggande sak men kommunen har tidigare ansett att det är upp till mammas anhöriga att stå för ledsagningen, dvs upp till mig.

Men nu har hon äntligen fått rätt till ledsagning utifrån hennes egna behov. Tyvärr är det bara två timmar i veckan men det är alltid en början. Som det ser ut just i dag så orkar mamma nog inte med längre utflykter men förhoppningsvis blir det bättre om hon kan få sjukgymnastik igen och börja träna lite. Babysteps, babysteps…

Så hurra igen! Ett litet steg för kommunen men ett stort steg för min mor (och för mig)!